Alla som känner mig, vet hur egen kär jag är i mig själv? haha (skämt o sido)
Nej men jag har aldrig tyckt att jag är ful? faktiskt inte, jag har dåliga dagar då jag känner mig rikigt ful, men aldrig har jag  verkligen tyckt det, jag tycker att jag är skit snygg, jag är riktig sexig!

Jag har alltid tyckt det, men ibland är det upp&ner.
Men dom två gångerna jag har varit ustatt för de jäkla sexuella brottet kände jag mig smutsig, kännde mig äkad, ful, ... Jag vill förändra mig, helt! Men inte nu, nejnej. Jag är så fin!! Jag hör det varje dag och jag blir alltid lika glad :D Jag älskar mig själv!!!! Jag tycker alla ska ta hand om sitt utseende, sig själv, sin kropp - att älska sig själv - då mår man bäst.
Jag har varit lite dålig på att ta hand om mig själv, men nu ska jag vara lite bättre på det hööh.

jag hade kunnat gå naken en hel dag så nöjd är jag med mig själv o min kropp ;) hihi.

Men det är inte lättaste vägen att gå, att känna sig så sexig, snygg,fin, söt som jag gör.
Fyfan, jag har känt mig som världens fulaste i många år, men jag har fått ett rikigt bra självförtroende efter mina överfall faktiskt. Jag insåg då att jag är en bättre person, jag är värd att lyckas i livet, jag är värd att leva igen,
jag tog tag i mitt liv, jag kastade knivarna, jag kastade alla minnen vad som hände dem nätterna, jag kastade allt och började leva ett nytt liv! Ibland kan jag känna, okej, det har hänt, jag blev utsatt, men jag hittade en väg ur, en väg som gjorde mitt liv ännu bättre!! och det är jag glad över..
Jag har förlåtet dom, jag har gått vidare, dom är sjuka, jag är inte sjuk. Jag har ju kastat allt, jag vill aldrig skära upp mina handleder igen, jag vill inte göra något mot mig själv... Jag skriver/pratar om det istället, för då mår jag som bäst!

Tänkte skriva om bara mig, jag - Rebecka Nilsson.
Egentligen kan man säga en helt vanlig 18åring, dock utan körkort.

Jag lever egentligen helt ointressant liv, med en nästan helt normal familj.
Vi alla har våra problem i vår familj, - ingen av oss är perfekt.

Jag förlorade min älskade pappa när jag var 5 år (rätta mig om jag har fel mamma).
Min mamma och pappa gick inte så bra ihop, därför gick dom skilda vägar, för deras bästa - och mitt o robins bästa.
Min mamma träffade en ny, som hon senare gifte sig med och skaffade ännu ett barn, hennes man som är idag min såkallade styvpappa.
Jag gillar inte att säga styvpappa, jag vill bara ha en pappa. Finns ingen styvpappa i mitt liv.
Jag vill inte ha en styvpappa, aldrig. Jag har en pappa, men han finns inte.
Min mammas man, P, gick bra ihop ett tag när jag var yngre, han var liksom bäst!

Men saker o ting ändrar sig i ens liv, o han o jag är mest såkallade bekanta, han är gift med min mamma o jag får godkänna det, han är verkligen hjälpsam mot mig, och snäll.
Mer säger jag inte.

När min pappa gick bort ändrades mitt liv totalt, nu lever jag med en mamma bara & en storebror, mammas man, & min styvbror, fast han är min lillebror. Helt klart.

Jag har inte haft det enkelt i livet, o det värsta började runt 7an. Då jag var en rikigt elak person!
årskurs 7 är ju egentligen en svår period, träffa nya vänner, prövningar i livet, fester, pojkvänner, allting brukar ändra sig där.

Men det mesta började väl i 8-9, skit svårt hatade allt, hatade livet. Hatade världen.
hatade min familj, vänner, släkt, allt, hatade min mamma, speciellt min mamma, som är idag världens bästa som hon egentligen har varit hela tiden. Hon ville uppfostra mig till den bästa i världen, tyvärr gick väl inte det.

Sedan börjar ju 1an.... värsta tiden i mitt liv.
Finns så mycket man vill skriva, men jag kommer ta upp gamla sår.

Jag festade ganska mycket, "träffade killar", alla helger bestod av festfestfest. Inget seriöst i livet, bara fest.
16 Maj fyllde jag 17år, jag var mycket inne på internet och skrev med många killar, den 22 maj, bestämde jag mig att dra ut till malmö för att möta upp en kille som jag hade träffat genom lunarstorm.
Jag ljög för alla i min familj, o drog dit, jag visste inte vad som skulle hända egentligen,
jag visste inte att det skulle vara så farligt.

Men det slutade med att min underbara mamma, mormor kom o hämtade mig i lund, dagen efter.
Jag grät och visste inte rikigt vad jag skulle ta mig till.
Men jag sa inget o sa att allting var okej för mig.
Men alla visste att jag ljög, men om jag inte ville berätta så berättade jag inte.
Så mamma fick ta och vänta tills jag ville öppna o säga exakt vad som hände.

Efter det som hände den 22 till 23 Maj, så höll jag fortfarande på att festa, "träffa killar", skolka. .
14 dec 7månader senare övergreppet/våltäkten så var jag på en fest, hos min vän I,
jag skulle ta bussen hem men hade helt tappat bort pengarna o sista bussen hade gått, min mobil hade jag slänkt i marken så jag kunde inte nå någon..
Jag var stupande full, så det var bara till att vandra hemmåt, jag var mitt inne i stan o skulle gå några kilometer,
klockan var då lite över 1.
När jag hade gått en halvtimme så mötte jag en bil, en röd liten bil, den stannade och jag visste vem det var som körde denna bil, eftersom han o jag hade gått i samma skola innan.
Dom erbjöd sig att köra mig hem eftersom dom såg mig vingla till lite.
Jag tackade nej och gick vidare, men dom slutade inte at tjata och jag hoppade in.

den natten var den hemskaste i mitt liv, o kommer förbli det hemskaste jag har varit med om.

Eftersom jag inte är bra att hålla saker inom mig, så för att få ut allting så började jag skära i sönder mig, supa ännu mer, skolka, o jag skrev mycket på bilddagboken där min mamma läste mycket, o 13 januari insåg min mamma att något var fel. Och hon kallade ut mig i tv-rummet där hon tog mig och sa att jag skulle berätta allting.
jag är glad att hon gjorde det, jag berätta nästa dag åkte vi in till polisen och där började dom förhöra mig...

Något av det svårtaste jag har gjort, prata med en helt främmande person, berätta hela nakna sanningen om våltäkten... Jag var bara 17 år första gången det hände, likaså 7månader senare, händer det igen.
jag vill aldrig vara med om det igen.

I Mars åkte jag in till psyk, då hade jag eldat upp mitt rum, då ville jag ta livet av mig, jag var nära, men min bror räddade mig.

Sen har det gått, upp & ner, jag söp lika mycket, skolkade, jag var som innan.
Allting blev mycket svårare efter man hade berättat för ens mamma o alla visste om det.
Man kände sig så smutsig.

Men Augusti 08, träffade jag min älskade pojkvän, det var då allting vände i sitt liv.
mitt liv, blev helt plötsligt perfekt, jag kunde äntligen börja leva igen.
Jag är glad att jag fann honom, min älskade johan.

Sen har livet rullat på.
jag har en perfekt mamma, som har stått vid min sida, o kämpat för mig.
en pojkvän som stöttar en, som finns där när man inte kan stå,
jag älskar livet.

idag kan jag äntligen säga att jag älskar livet!