Idag gick det helt okej, kommer sakna min kontakt person, men tur så är hon så snäll så jag fick lov att ringa henne när jag vill.. Känns så jäkla skönt!

Jag kommer bli inskickad till ett bättre ställe (där dom är mer kunniga inom min sjukdom), så jag kommer få en tid där, o då börjar jag om på noll, jag ska sitta där o berätta om igen, allting..
Jag hatar det, det tog lite tid innan jag ville berätta för min kontaktperson, dock var hon tjej så det var såå mycket enklare..
Nu kommer det bli en kille.. o jag ska öppna upp mig igen..

Men ja, vi får se hur det går. Men dom kommer kunna hjälpa mig mer och jag är glad över att få hjälp...
jag hoppas att det blir bra..

Men Idag fick jag reda på att min "sjukdom" eller vad man ska säga kan vara ärfligt till mina barn...... ): och hur känns inte det? att oroasig över att mitt barn kanske får samma sjukdom som mig, att jag inte kan ge det ett frisk liv..

jag hatar allt, jag borde fan inte få stanna här..